Jaha...
Som sagt...mitt liv går inte direkt som på räls...
Behöver verkligen få tag på en bok.
Har letat som en galning.
Hittade den på ETT bibliotek inom några mils radie.
Ställer mig på kö, ska hämta den idag.
Vad händer??
Biblioteket brinner!!??!!
Jaha...någon som har "Vägen till Verdun" hemma i bokhyllan?

Störningar i nattsömnen
Det är något allvarligt fel på min katt!! Var eviga natt gapar och skriker han om om hans liv stod på spel. Runt halv fyra kör han vanligtvis igång, sätter sig på min kudde och gastar i mitt öra. Kastar jag ut honom hoppar han upp och sätter sig i sovrumsfönstret och fortsätter att skrika. I förtvivlade försök att tillgodose alla eventuella behov en katt kan ha släpar jag sömngångaraktigt mig upp ur sängen i genomsnitt fem gånger per natt. Alla försök att lägga kuddar över huvudet, sova med hörselskydd eller ignorera vrålandet är befängt. Jag får helt enkelt inte sova! Vad är det för fel på katten?? Är det tillåtet att operera bort stämband på katter i Sverige??

Imse, vimse spindel
Jag såg idag en liten spindel som kom promenerandes över snön. Alltså, jag visste inte att spindlar fanns utomhus vid den här tidpunkten på året. Jag trodde att vintern förde med sig den lilla fördelen att den förskonade oss från diverse äckliga småkryp, men uppenbarligen inte - man lär något nytt varje dag! Den lilla fördel jag trodde fanns med vintern har alltså försvunnit, och jag söker just nu förtvivlat efter anledningar till varför det är bra med vinter. Men ja, ja. Det är i alla fall myggfritt!

Om att betala räkningar
Jag hade en gång en kompis som hade en sambo, eller ärligt talat en äkta man, som hade för vana att gömma räkningarna när de dök upp i brevlådan. Han lade dem på alla möjliga tänkbara ställen, i telefonkatalogen, bakom böcker och i sällan öppnade lådor, så att hon inte skulle hitta dem när det var dags att betala. På så sätt fick de lite mer pengar över varje månad. Tänk om jag bara kunde vara lite mer så. Tänk om jag skulle ta och gömma några räkningar för mig själv och därmed slippa dem...borta!!
Men nej då, duktig och präktig som jag är sitter jag nu och gör av med varje surt förvärvad krona - och inser att det blir ännu en månad på gränsen existensminimum. Återigen försvinner resan till Karibien ännu en liten bit längre bort. Kul med präktighet ibland!

Eftersom jag gång på gång poängterat att Melodifestivalen är årets höjdpunkt så är det väl på sin plats att jag kommenterar gårdagens tillställning. Och kort sagt; jag är nöjd. Så länge Sverige inte ska representeras av dansande elefanter eller trallande Trasan Apanson-wannabees som sjunger "Give me a cookie to the coffee" (eller hur titeln nu skulle bli i engelsk översättning), så är jag helt enkelt nöjd! Man får sänka kraven efter utbudet helt enkelt!!

Att leva och bo en i småstad har sina fördelar. Känslan av att ständigt vara hemma, av att inte flyta in i en anonym massa utan vara igenomkänd och känna igen människor runt omkring sig, att aldrig behöva känna sig ensam - det räcker med att gå ner på stan eller in på ett café så träffar man alltid någon man känner. Alla känner alla. Det ger en viss trygghet, och en viss samhörighet.
Å andra sidan kan det vara dessa fördelar som lätt kan vändas till nackdelar. ibland skulle anonymiteten vara skön. Att kunna gå omkring på stan utan att vara igenkänd, att kunna springa ner på Konsum osminkad i de gamla utslitna jobbingbyxorna och en tofs på huvudet utan att riskera möta någon som man känner - som genast sprider orden om hur utsliten och nedgången man ser ut. Det är nämligen småstadens största problem. Man kan inte vända sig om utan att någon registrerar detta och för det vidare. Man bygger hela strutsar av små dunfjädrar och sätter igång laviner av små snöflingor. Fenomenet är känt som småstadsmentalitet... jag tror förklaringen ligger i bristen på diverse olika rekreationsmöjligheter - folk har helt enkelt för lite at göra. Man har så lite att bry sig i att man helt enkelt måste lägga sig i andra människors liv. Och eftersom andra människor i småstaden ofta inte är särskilt spännande så får man helt enkelt lov att krydda på historien lite. Plötsligt händer något! Spännande! Och småstadstristessen skingras för en liten sekund...tills nästa överkryddade historia börjar florera. Ett allmän tips...skaffa ett eget liv!! Det kanske börjar bli dags att ta sig ur denna småstad... söka sig till nya platser, Australien...eller kanske Sundsvall??!!

Jag blir världens lyckligaste så fort jag tror att våren är på väg. Fjärilarna börjar fladdra i magen och genast kommer drömmarna om den hägrande sommaren fram! Jag är medveten om att det bara är februari och att det säkert kommer att snöa flera gånger innan maj...framför allt på sista april, men man kan väl få drömma lite! Imorse när jag vaknade kvittrade några tappra fåglar på håll, det droppade så där vårlikt från taket och små, små strilar av smältvatten rann nerför gatan. Och även om landskapet fortfarande täcks av ett täcke av snö så tänds ett litet hopp om att våren äntligen är på väg. Vårkänslorna fyller kroppen och jag skulle mer än gärna göra ett litet skutt av glädje...men där uppstår ett problem!

Varför sandar inte kommunen?? Det är ju ren, glasklar glans-is på parkeringar och trottoarer. Det kan ju bara inte vara rimligt att kommunens alla invånare ska behöva snöra på sig skridskorna för att kunna ta sig från punkt A till punkt B? Alla kanske inte ens äger ett par skridskor, jag till exempel vet inte var mina gamla skridskor är!!? Eller har jag kommit upp i den åldern då jag måste ta och införskaffa såna där dobbar som man spänner fast på skorna? Alltså, jag har ju köpt nya fina skor...jag vill inte sätta fula dobbar på dom heller... jag vet inte ens var man köper skodobbar...finns såna på vanliga skoaffärer? Vore det inte bara lite enklare om kommunen kunde ta och bjuda på lite sand??

Jag läste idag i dagens "Metro" om det föräldrapar som upprepade gånger grovt misshandlat sin lilla nyfödda son. Bebisen hade svåra kramper och kräkningar, fler blödningar i hjärnbalken, blödning i hjärnhinnan och tre brutna revben. Mamman och pappan till detta nyfödda lilla gossebarn lade i rätten skulden på den andre och båda har nu friats av Stockholms tingsrätt då det var omöjligt att utom rimlig tvivel bevisa vem av de båda som misshandlat denna lilla bebis så brutalt.

Alltså jag bara undrar var rättvisan ligger i detta?! Skulle man inte kunna tänka sig att om två föräldrar har ett gemensamt ansvar för ett litet barn är det även jämbördigt ansvariga om detta barn far illa. Om den ena förälderna är oskyldig till att lägga hand på barnet, har denna förälder då ändå inte ett ansvar om den andra föräldern misshandlar barnet så illa att det är fara för barnets liv? Har man inte ett ansvar att då sätta sitt barn i säkerhet. Om man inte kan bevisa vem som misshandlat barnet, varför dömer man ändå inte båda. Jo, jag förstår att det ligger någon juridisk förklaring till varför man inte kan göra så, men jag anser ändå att båda föräldrarna måste ha ett likvärdigt ansvar för det lilla barn de tillsammans satt till världen oavsett om man är den som slår eller den som tittar på. Jag tycker att det är fruktansvärt att dessa båda föräldrar nu går fria, och jag hoppas innerligt att det blir någon form av följetong av denna historia. Man har även i rätten fastslagit att ingen annan än någon av de två föräldrarna tillfogat barnet dessa skador, då föräldrarna är de enda som vistas med barnet. Hur kan man gå fläckfri ur något sådant...det är för mig helt obegripligt!!

Jag vill ta en kort minut för att hylla tandläkare. Jag har nämligen precis kommit hem från tandläkaren. Jag tycker att tandläkaryrket är ett oerhört underskattat yrke...dom är ju fantastiska! Jag beundrar verkligen människor som jobbar som tandläkare. Jag tycker att det är helt otroligt att dom gör det. Tack vare dem så kan vi ha fina friska tänder och förhoppningsvis tugga oss igenom väldigt många måltider i våra liv. Det är ju fantastiskt... dom har nämligen ett av de absolut äckligaste jobb jag kan tänka mig. Fy bubblan för att stå och gräva i folks äckliga munnar hela dagarna, peta runt bland ruttnande tandrötter, varfyllda tandkött, geggiga tuggytor, saliv och stinkande andedräkt... usch å fy!! För mig är det helt obegripligt att någon människa av egen fri vilja skulle vilja jobba som tandläkare! Därför är det för mig ofattbart att det finns tandläkare...och eftersom tandläkare faktiskt finns så vill jag tacka! Tack för att ni valt ett av de äckligaste yrken man kan tänka sig. Ni är otroliga... och jag är ganska nöjd med att vara lärare...

Har nyss varit och solat. I tolv minuter kunde jag blunda och känna strålarna värma min frusna vinterbleka hud och känna den ljumna vinden fläkta. Jag kunde till och med höra vågorna som sakta rullade in mot strandkanten och måsar som skrek långt borta vid fiskehamnen där de gamla fiskebåtar sakta pluttrade in. Barnen skrattade när de lekte tafatt med vågorna som skummade över och när deras sandslott jämnades till marken. De grävde gropar i den varma vita sanden och gömde varandras kroppar så att bara huvudena stack upp i sanden. Det prasslade lite lätt när palmernas stora blad gungade i den svaga vinden. Doften av kokosolja blandades med en förförisk doft av nygrillad fisk som kom från den lilla tavernan alldeles intill strandpromenaden. Det hördes svag musik. Tolv minuter senare klickade det till och jag var åter i det vinterkalla Sverige. Det var bara att bylsa på sig alla kläder igen. På med raggsockorna och dra mössan långt över öronen, bege sig ut i snövädret och pulsa hemåt. Men jag fick i alla fall drömma i tolv minuter idag!

Undrar bara varför det har blivit en extra punkt..jaja, man kan väl inte kunna allt. Jag är lärare...jag har rätt att vara en aning oteknisk!!!!

Jag kunde länka!! YES!!

Ja...nämen det snöar lite grann IGEN. Ja, jag är ju inte den som har något emot tre meter snö så här i februari. Då kan man åka skidor, och kälke, och bobb, och göra snöänglar och snögubbar... Det är ju toppen!!! Hur kul som helst!! Jag älskar att skotta snö och gräva fram bilen ur meterhöga snödrivor så där runt sjutiden på morgonen, allt man behöver är en redig spade - jag ser det som bra motion helt enkelt! Urkul! Det är bara att gräva fram sin skoteroverall och sina snöskor i någon djup garderob någonstans!! Morr... jag vill ha sol och varma dagar nu!!! Varför bor vi här egentligen?? Och var är han som ska bjuda med mig till någon karibisk paradisö???

Har precis kommit hem från jobbet. Det är då frågan om det jobb där jag som lärare jobbar i en restaurang och en pub! Vi hade fullsatt i princip hela kvällen. Jag har egentligen bara en enda liten fundering just nu. Varför går folk ut och äter på restaurang när det är Melodifestivalen påTV??!!

Alltså förstå mig rätt...alla är mer än hjärtligt välkomna att komma och äta hos oss, ni hälsas med stora öppna armar och med största tacksamhet... men alltså helst inte när det är Melodifestivalen! Av årets 365 dagar, kan ni väl äta hemma - eller beställa hem i god tid i förväg- bara dom enda få dagarna som det är tal om här.

Det är ju tokspännande, engagerande och helt uppslukande att vältra sig i alla jokrar och uppstylade artister, spännande moves och vackra kläder, låtar och vadslagningar, klänningar och spex - en orgie i flärd och glamour. Vem vill missa att vara en liten, liten del av allt detta?

Bara en liten undran... till nästa år...skulle vi kunna göra dom här dagarna till någon form av nationella helgdagar då allt annat har stängt? Vem vänder man sig till med detta ärende?

Livet har inte direkt gått som på räls det sista halvåret. Murphys lag har gjort sig gällande och slagit till med en enorm kraft ... och till och med sådant som jag inte trodde kunde gå fel har gått fel. Jag har vridit och vänta in och ut på mig själv i grym självrannsakan. Till slut var det
en vän till mig som sa att ibland blir inte saker bättre bara för att man analyserar och grubblar, gråter och letar svar...ibland måste man bara vänta, sa hon. Jag har helt enkelt tagit det till mig och har de senaste månaderna bara väntat. Men jag tycker att jag väntat väldigt länge nu!
Föll in i ett yttligare grubblande under alla hjärtans dag, en dag att reflektera över sin sociala situation. En annan kompis sa en gång till mig att jag är väldigt fin, men det är så synd att jag aldrig gör något åt håret. Den stor frågan nu är alltså: hänger det på håret? Gör mitt hår mig till någon form av mänsklig avart? Någon som inte är värd att tyckas om?

Efter genomgången självrannsakan bestämde jag mig för att avsaknad av kärlek i livet bästa förklaras just genom att jag är så berövlig i håret...jag vill ju inte tro att jag är en allmänt otrevlig, motbjudande, egocentrisk, dum, arrogant, självupptagen, elak, dum, ointressant eller krokad människa. Men idag fick jag svar på dessa två livsfrågor. Jag fick nämligen hem min Cosmopolitan (min egen bibel) igår. I horoskopet berättar Margareta Hedin om vad som står skrivet i stjärnorna för min (vädurens) del: "VÄNTA! Tålamod är ju knappast din starka sida men mars handlar om att samla energi och bida din tid. /.../ Livet börjar inte leka med dig förrän solen går in i ditt tecken den 20:e men räkna med att det också trasslar till sig på alla fronter. Cosmoskt tips: Ge dig själv en makeover."

Ja, så var det med det... även mars ska alltså bestå av en väntan...och det är hög tid att jag gör något åt håret!!

Dessutom är jag en aningens upprörd...här har jag gått och väntat i ganska exakt ett år på årets största händelse...MELODIFESTIVALEN. Jag har sett framemot att återigen tillbringa lördagskvällarna tillsammans med mina skönsjungande vänner och metodiskt öva in varje rörelse och dans... och vad händer denna första lördagskväll?? Måste jobba!! Till er som få ta del av denna underbara festivalkväll....njut!!

Jag är lärarare. Andra människor jobbar i affär, inom media, med reklam eller på banken. Jag ÄR lärare. Av någon anledning reduceras hela ens personlighet om man jobbar som lärare till att enbart vara lärare. När folk frågar vad jag gör brukar jag alltid svara att "Jag jobbar som lärare"...men svarar någon annan är svaret alltid "hon är lärare". Detta är alltså ett faktum. Och kanske är det så människor ser mig. Att kollegor, elever och föräldrar ser mig som enbart lärare har jag förstås full förståelse för, de ser mig endast i den rollen. Men uppenbarligen ser även andra människor lärare som enbart just det, oavsett situation.

Vi har kanske alla en bild av hur lärare är. Ganska trist, ganska insnöade... alldagliga, plikttrogna, småsura och en aning konservativa- de borde ta sig en titt ute i verkligheten. Vi lärare befinner oss nämligen heller inte i verkligheten. Skolans värld är en egen värld en egen verklighet, eleverna längtar ut i verkligheten och lärarna borde ta sig en titt på verkligheten. Och visst minns man lärarna som aldrig fick igång videon, aldrig fick OH:n att ligga åt rätt håll eller ställa in den där skärpan. Ja, i ärlighetens namn är jag kanske inte så tekniskt kunnig, men jag anser mig i alla fall leva i verkligheten. Jag har inte plisserade kjolar och glasögonen hängandes i ett snöre kring halsen, men jag är lärare. Vi får hoppas att jag är en representativ sådan, för det här är en lärares liv.